Nu var det äntligen dags att få ned min förlossning i text. Och jag kan bara säga WOW, vilken upplevelse.
Den 26 februari hade jag gått över 7 dagar och jag var så less på att vara gravid. Den här dagen var mitt humör i botten och jag var så sur, arg och frustrerad över att min kropp inte verkade vilja dra igång en förlossning. Jag och Robert åkte hem till mamma och pappa på morgonen och jag satt och sa att ”den här bebisen kommer aldrig att komma, jag kommer bli igångsatt om en vecka” och var allmänt less. Vi åkte hem och jag försökte ändå vända dagen till något bättre. Hoppade in i duschen och skrubbade kroppen, hade inpackning, peelade ansiktet och smörjde sedan in mig. Tänkte någonstans att det kanske blir sista gången på länge som jag kan ta en sådan här långdusch. På kvällen kom Roberts bror och hans sambo över och åt pannkakor och vi satt och pratade hela kvällen. När dom åkte hem satt jag och Robert uppe och av någon anledning gick vi inte och la oss vid 21 som vi gjort tidigare dagar, utan vi var vaken enda till 23.30 och satt och pratade om allt möjligt. Under den tiden började jag lite smått känna att sammandragningarna (som inte alls gjorde ont) började dyka upp väldigt regelbundet, men jag slog bort tanken på att det kanske kanske kunde vara något. Ville verkligen inte bli besviken. Vi gick och la oss och somnade direkt…
Klockan 03 på natten till den 27 februari vaknade jag av en värk. Andades mig igenom den och sedan kom värk på värk på värk med 3 minuters mellanrum. Dock tyckte jag inte att de gjorde så väldigt ont så jag väckte inte Robert utan jag låg kvar i sängen och andades mig igenom dom, men var helt säker på att det bara var vanliga förvärkar, för de gjorde ju inte så himla ont. En halvtimme senare ungefär gick jag upp för att kissa, och då gick slemproppen. Då började jag ändå tänka att kanske kanske är det på allvar, men gick ändå och la mig i sängen igen och fortsatte ta värkarna. Vid 04 vaknade Robert och jag berättade att jag hade 3-4 värkar på 10 minuter men att det inte gör så ont så vi behöver inte ringa in än. Dock tvingade Robert mig att ringa in till förlossningen och bara rådfråga. Ringde in och förklarade läget. De sa att jag skulle äta lite frukost, ta två alvedon och hoppa in i duschen. Det kan nämligen vara förvärkar om de inte gör så ont. Gjorde som de sa och satt i duschen i kanske 15 minuter. Tyckte att värkarna blev mer glesa men började dock må illa av värmen från vattnet så gick upp och la mig i soffan. Sa till Robert att de inte kommer lika tätt längre och att vi kan lägga oss och kolla på TV. Då var klockan 05.45 ungefär. Vi slog på Renees brygga och då började värkarna komma med 2 minuters mellanrum. Jag tyckte fortfarande att de inte gjorde så jätteont så ville inte åka in. Robert var dock påstridig och tyckte jag skulle ringa in och säga att vi kommer. Sagt och gjort ringde jag förlossningen och vi fick åka in.
Klockan 06 satt vi i bilen på väg in till Gävle och jag tog värkarna som kom 4-5 gånger på 10 minuter. Tyckte fortfarande inte att de var så jobbiga så var helt inställd på att vi kommer bli hemskickade. Vi har ju inte alls hållit på länge hemma. Vid 06.45 var vi inne på förlossningen och de kopplade upp mig på CTG kurvan. Värkarna fortsatte komma tätt och när barnmorskan kom in och gjorde undersökningen så var jag FEM CM ÖPPEN. Jag blev helt chockad och fattade inte hur det kunde gått så fort. VI fick ett rum och jag fick testa lustgasen. Sa till om att jag ville ha epidural och de skulle de fixa. När narkosläkaren skulle komma vid 08.30 gjorde barnmorskan en till undersökning och då var jag hela 9 cm öppen, Fattade ingenting och epidural var bara att glömma, det hade gått alldeles för fort för att hinna med den, Här började jag tycka att värkarna blev betydligt värre och vi kämpade på för att öppna mig sista cm och väntade även på att vattnet skulle gå så bebis kunde tränga ned helt. Dock gick aldrig vattnet så vi tog hål på hinnorna och väntade på att bebis skulle glida ned helt. Här har jag absolut noll tidsuppfattning och vet inte alls hur länge vi höll på. Vet heller inte alls när jag fick börja krysta. Allt var en enda dimma. Och här var den absolut jobbigaste delen under hela förlossningen. Jag kände inte alls hur och när jag skulle krysta. Kände liksom aldrig det här trycket nedåt som alla pratar om, utan allt gjorde bara väldigt ont. Barnmorskan, som var helt underbar, försökte förklara hur jag skulle trycka, men kände att jag aldrig riktigt fick in snitsen. Robert fick trycka ned mitt huvud i bröstkorgen, barnmorskorna stod och höll i mina ben och jag fick fokusera på att inte blåsa upp luften i kinderna utan trycka nedåt. Här tyckte jag att det var hemskt och kände bara att ”kan det ta slut någon gång”. Det som gjorde att det drog ut på tiden var att lilla bebis hade handen på kinden, så jag fick ta en hel del krystvärkar utan att krysta för att inte spricka, Det blev ju minst sagt lite trängre när hennes arm var uppe vid huvudet. Men till slut kom hon, 11.48, och helt perfekt. Hon skrek direkt och jag fick upp henne på mitt bröst. Och det här är den mäktigaste känsla jag känt i mitt liv. All smärta bara försvann och jag kunde inte ens komma ihåg hur det kändes för bara några minuter sedan.
Just där och då när jag krystade kände jag aldrig mer. Men nu skulle jag kunna göra om det tusen gånger för Noras skull. Att få upp sitt barn på bröstet är en känsla som inte går att beskriva. Kärleken är så enorm. Och jag hade inte kunnat önska mig en bättre förlossning. Från första värk tills det att hon var ute tog 9 timmar, och det var värt varenda sekund av smärta, 2019-02-27, bästa dagen i hela våra liv<3
Bara sekunder efter att hon kom upp på mitt bröst<3
Världens bästa finaste Nora<3
